Hejdå...
... Varför i hela friden ska det vara så tungt att säga "hejdå, vi syns och hörs"? Jag vet, frugan vet, de vet att ingen kommer att glömma. Laura och Henrik har varit våra tillfälliga grannar i 4 månader och ingen hade väl trott eller ens vågat hoppas på att det skulle säga klick så ända in i vassen. Den här sommaren har varit helt fantastisk. Vi har fått nya vänner för livet. Nu är det så olyckligt att de bor på andra sidan atlanten, närmare bestämt i Orlando, USA. Tillsammans har de en son som är lite dryga 2 år som på väldigt kort tid blivit som en extra bror för mina två barn. Frugan har i Laura hittat en storasyster. Alla är vi förvånade över hur nära vänner vi har blivit på så ofantligt kort tid. Vi har bara kallt konstaterat att "så är det". Allt verkar ha stämt emellan oss.
Nu har de då rest tillbaka till sina "riktiga liv" over there. F**k att det ska vara så knäckande dyrt att ta flyget över med familjen. En snabbkoll visar att det skulle tömma lädret på närmare 30.000 SEK för att få flyga tur och retur. De bor tydligen helt perfekt. Nära till Disney World, nära till Cape Canaveral och en massa annat skoj. Jaja, det är väl bara att konstatera att det är så och så får man ställa hoppet till fru Fortuna. Tills vidare får jag får helt enkelt sätta mig in i hur Skype fungerar. Vi vet dock att vi kommer att träffas, då de åker hem till Sverige nästan två gånger om året för att träffa pappans föräldrar i Rättvik. Det gäller bara att samköra ledigheter för oss och ett familjerum på närmsta Scandic. Vår äldsta son sa flera gånger idag att "jag kommer sakna er" och det är precis vad vi vuxna också känner. Men tid kommer och vi kommer att ses igen, vilket känns som en lättnad i det hela. Vi säger ju bara hejdå så länge, "we will meet again!"
