jonsters tittut

Nu har lockarna fallit offer för den välslipade sax som frisören med kompetent hand trakterar. Jag och grabben var ute och surrade lite på stan i går, när jag likt "busschauffören som tänkte att va fan" jag knallar in till favoritfrisören och kollar om hon har tid. Visst hade hon tid och utan eftertanke tog jag mod till mig och placerade grabben i stolen. Det skulle visa sig vara mycket lättare sagt än gjort. Han var inte alls sugen på att träffa nytt folk. Blyg som få vägrade han släppa mitt ben, ännu mindre sitta stilla i frisörstolen. Lösningen visade sig vara lika enkel som genial, jag satte mig i stolen och han fick sitta i mitt knä. Nu gick allt som en dans och mot slutet visade sig till och med en kam vara riktigt intressant. Decimeterlånga lockar föll till golvet och fram växte en kille, söt som socker. Allt eftersom håret föll förvandlades mina kläder till något som mer liknade en angora. Då mamma inte visste ett smack om vårat tilltag tänkte jag att det nog var bäst att MMSa en bild på lockarna.
 
Reaktionen kom blixtfort i form av ett "WAH!! Spara en lock!" Att spara en lock var något jag inte alls hade tänkt på och därför blev det inget sparat utan jag fick ta det hundhuvudet och erkänna mitt misstag. När vi kom hem och visade nya frissan blev reaktionen helt överväldigande. Skönt att han nu kan se sommaren an med vinterpälsen som ett minne blott.
äh... jag postar väl en bild på resultatet också.

Resultatet är lysande och hela familjen tackar frisören för gott tålamod.

Så har dagen då semlan ska ätas, mumsas, svullas, njutas... kalla det vad du vill. Själv sällar jag mig till de som njuter en semla, men samtidigt kritiserar den senaste tidens tidshets. För söte Göte!! varför börjar man sälja semlor redan i november.? Semlan skall säljas i februari och inget annat. Jag ser inte vitsen med att tjata ut konceptet redan innan fettisdagen - semeldagen. Jag säger samtidigt grattis till minsta grabben på en av hans namnsdagar.

 

Jag och frugan har varit på öppet hus på äldste grabbens eventuellt blivande skola. Skola och skola, han ska börja i förskoleklass, man kan väl säga att det är vad som hette förskola när jag var liten. Nu heter det ju förskola redan i "dagis". Som samhället är idag så har du rätt att välja skola hit och dit, vilket gör att skolan hamnar i en konkurrenssituation - helt barockt om du frågar mig. Av det jag såg på den här skolan så blev det glasklart för mig. "den ska vi ha!" Jag tycker det känns helt rätt att grabben ska gå i den kommunala skolan.

Söndag kväll och hemma från roadtripen till Stockholm. I fredags kom mina föräldrar och hämta barnen, jag och frugan kastade oss i bilen och fräste upp till Södertälje och Scandic Skogshöjd.  Jag blev lite förvånad när jag kom dit, trodde nämligen att det var ett nybyggt hotell... icke. Det visade sig vara ganska gammalt, men hade en ganska sober inredning på allmänna ytor. Rummen lämnade dock en del att önska. Lite för mycket för att ta upp här. Skadad som jag är efter 8år i branschen kunde inte ögonen vila utan spanade ständigt efter bra och dåliga saker. Då jag har bra koll på vad som är Scandic och inte så blir jag lite förvånad över vissa tilltag på hotellet. Brandsäkerheten var något som jag omedelbart dissade. Jag hittade en brandpost som var helt täckt med stora krukor och lampor.
 
Om någon i nöd snabbt skulle behöva en brandsläckare är det inte säkert att han/hon ens skulle hitta den. Smått skandalöst. Dessutom var utrymningsvägarna tveksamt utmärkta. Frugan fräste åt mig att jag var helt skadad och ifrågasatte varför jag inte kan slappna av, ens på semester. Jo, jag vet det är lite nördigt... men sån är jag. Deal with it!

På lördagen var det dags för dop (av grabbarnas senast tillkomna kusin) i Hammarby Sjöstad och dess omåttligt futuristiskt byggda kapell.

Det är inte var dag man kliver in i Guds hus som består av en glaskub om fyra våningar. När man satt på bottenvåningen som då är församlingslokalen kände man sig som en guldfisk i sin skål, eller som deltagare i "Huset". Samtidigt som det kändes lite besynnerligt är det kul att se att även kyrkan och dess lokaler följer med in på 2000-talet. Dopet avlöpte finfint, även om vi höll på att slinka in på fel dop. Vi var på plats lite i tidigaste laget och av misstag blandade vi ihop oss lite med deltagare till dopet som ägde rum en timme innan det vi var bjudna till. Efter lite reflektion redde vi ut eventuella missförstånd och vi sorterade upp oss.  Prästen var en skön lirare som skulle kunna vara Leif G.W Perssons okände bror.  Skön och modern, okonstlad inställning till det sakrala. Hela ceremonin var avklarad på knappa 25 minuter, vilket bör ses som det absolut snabbast avklarade dopet jag varit med på. Jag vet inte, men kan man hänvisa till att "allt ska gå så fort i Stockholm"? - Antagligen inte, men lite roligt är det dock att raljera över Stockholmares egenheter och avarter...

I dag har helafamiljen varit ute i friska luften med de tyska vännerna och åkt skridskor på sjöis, närmare bestämt på Landsjöns eminenta is. Jag får nog erkänna att det var väldigt länge sedan jag upplevde en sådan fin naturis, helt blank och fin. Förklaringen till detta kan nog hittas i att det i nästan 14 dagar varit minusgrader utan tillstymmelse av snö. Det bör ses som det ultimata klimatet för bra naturis. Dagen till ära var inte överdrivet kall. Temperaturen höll sig runt -3 grader med lite lätt sjöbris. Nu är familjen hemma med snuvig näsa och trötta ben. I morgon börjar vardagen, jullovet är slut. Ungarna börjar på förskolan och frugan går till jobbet. Jag vill samtidigt passa på att poängtera att jag bara har två nätter kvar under scandiansk röd flagg. På måndag börjar jag min anställning på SOS Alarm AB *gött*

Så sitter jag här i gamla hederliga Oskarshamn och jäser. Familjen åkte hit för att fira julafton nummer två och äta ännu mer julmat. Julmat blev det och i mängder, precis som med julklappar. Det blev mängder av små och stora paket till ungarna. På sätt och vis känns det lite tomt att ha gjort dealen att vi vuxna inte ska köpa klappar till varandra, men man fick sno åt sig en och annan klapp från barnen och "hjälpa" dem att öppna ;)

Resan från Jönkeboda gick på förmiddagen den 26e strax efter att jag kommit hem från jobbet. Jag körde en liten bit men insåg, klok som jag är, att det inte var läge att köra efter en hel natts jobb. Frugan tog över och tog oss över till kusten både snabbt och säkert. En annan tog plats i baksätet mellan barnen för att hålla i sär dem något, somnade som en gris och vaknade straxt innan ankomst. Kaffet somnade jag ifrån, men sömnen gjorde gott i min trötta lekamen. Senare under eftermiddagen bjöds det på julbord av klass. Efterår komm timmen då det fullkomligen östes på paket över barnen.

Nu sitter jag här tidigt söndag kväll och hör hur det grymtas om att en wisky kanske vore gott. Jag tjoar instämmande och slutar omedel bums att blogga. Jag vet att det vankas ett provsmak av Mackmyra första tappningen. Återkommer med utlåtande.

Over and out.

Så har det återigen knölats in en gran som står så grön och grann (INTE) i stugan... Det smärtar mig att behöva erkänna att granen är inte alls grann det här året. Jag har nedprioriterat granen så till den milda grad att resultatet blev så fult att till och med gamla pendelklockan stannade i ren och skär förskräckelse.  Jag brukar vara så där lite dryg och kommentera andras granar som kan tyckas skeva eller se ut som ett silleben. Nu är det jag som står där med hundhuvudet (eller ska man säga grishuvudet så här till jul?). Nåja, vi HAR en gran och den fyller sin funktion - det luktar gran på riktigt. I ett desperat försök att göra den någon som helst rättvisa införskaffades ett splitter nytt pyntkit och med det pyntades granen i vad Bengt Grive skulle ha kallat för isblått.

Nu är det dan före dan sedan ett par minuter och jag  känner inte alls att jag på något sätt är redo för julen, hoppas den är redo för mig - here I am, entertain me!

Julaftonsnatt och juldagsnatt (en dagnatt måste vara spetziell) ska jag spendera på det fascionabla SH Elmia. När de nätterna är avklarade ska det åkas över till rätt sida Sverige, nämligen ostkusten för ytterligare ett julfirande. Då är det mina "päron" som står för kalaset och det ser jag fram emot. Mamma, har du gjort de däringa små goda kroppkakorna?

Motivation - vad är det?

Susning.nu förklarar det med " Motivation är en positiv och energigivande kraft, den höjer intensiteten och kreativiteten i våra handlingar.

Vår inställning är som ett binärt system; på eller av. Antingen är vi motiverade eller så är vi det inte. Vi kan välja mellan två lägen;"

Annelie Pompe skriver att

" Motivation är fysiologiskt sätt en kemisk process från kroppens belöningssystem. När det verkar som om aktiviteten ger något får vi mer motivation. I grunden handlar det om en vilja till förbättring eller förändring."

För tillfället känner jag mig oerhört omotiverad på jobbet, jag är verkligen less just nu. Det finns flera orsaker, men den största och antagligen avgörande är att jag just nu sjunger på sista versen. Jag slutar efter nyår. Bara tanken på att jag för tillfället "bara sitter av tiden" gör att jag har svårt att skapa ett positivt tänk. Visst jag gillar fortfarande mina kollegor, vilket gör att jag fortfarande vill gå till jobbet. Sen då? Visst jag gillar fortfarande att ta hand om gästerna. Sen då? Alla saker som tidigare skapade en positiv känsla och en vilja att gå till jobbet finns kvar, vad är då felet?

Den stora biten är nog den att jag på senare tid verkligen fått upp ögonen för hur fantastiskt lite tid jag egentligen har att spendera med min älskade familj. Som schemat nu är lagt har jag förvisso långa perioder med ledig tid, å andra sidan kommer baksidan med långa tider av jobb, jobb, jobb. Ett nattpass slår sönder mycket mer tid än man tror och det tar längre tid att ställa om till "ledig" än det tar för en som jobbar på andra sidan dygnet. Jag jobbar bara på tider då min familj ligger hemma och sover, efter det sover jag eller är mer eller mindre i koma när familjen är hemma och vaken. Den som inte jobbat natt kan nog egentligen inte riktigt sätta sig in i situationen.

En annan sida till denna känsla av total omotivation kan nog vara att jag verkligen längtar efter att få börja på nya arbetsplatsen. Tiden som är kvar verkar gå i slow motion.

Jag kommer inte att slippa nätterna helt på mitt nya jobb, men de blir långt mycket färre än det är nu. Första 15 veckorna är jag under utbildning och då blir det inte mycket nätter alls. Det kommer nog bli lite av en omställning att fatta att man ska jobba när alla andra gör det :D Jag har skrivit i ett tidigare inlägg att jag varit nere och hälsat på. Jag blev ganska snabbt på det klara med att nya kollegorna inte kommer vara sämre på något vis än de nuvarande.

När jag skulle skriva ut min uppsägning upplevde jag det oväntat svårt. Jag skulle säga upp mig från ett jobb/arbetsplats där jag verkligen trivs. Jag har jobbat här i drygt 7 år och det känns lite olustigt samtidigt som det är tillfredsställande att lämna stället. Jag kommer verkligen att sakna mina nuvarande kollegor, men det innebär för den skull inte att jag kommer att glida förbi och säga hej emellanåt. Vem vet, jag kanske till och med kommer att tycka att en hotellfrukost verkligen är lyx *skratt*

Den sista tiden på hotellet kommer dock att ha med sig en massa uppåt arrangemang. Vi ska bowla, vi ska SPAa och den årligen återkommande personalfesten kommer i januari. Festen är förvisso en vecka efter att jag slutat, men jag har redan förvissat mig om att jag får komma och kan därmed se det som att jag slutar med en "bang" Jag hoppas sannerligen att det blir kul. Det är få "arbetare" förunnat att få en sådan avslutningsfest... ;)

Efter mycket om och men, hysch hysch bar det äntligen av mot Eskilstuna och helgens begivenheter. Vi var bjudna på kalas och inte vilket kalas som helst, utan ett surpriseparty till Douglas von Dreschows ära. Han fyllde nämligen 50 år i helgen. Vi var väl en sisådär 100 gäster som strålade samman vid hans gods på Sunbyholms Slott.

Det hela var påkommet och arrangerat av Douglas vän och juridiska ombud Claes. Med på noterna var givetvis Douglas unga och näpna fru Nathalie. Vi samlades alla för en fördrink och lite mingel i jaktsalen för att sedan sätta oss till bords i stora matsalen. Väl där började husfrun Birgit att berätta lite om historiken bakom Sunbyholms Slott, för oss som inte haft äran att vara där tidigare. Sedan stövlade Claes in och informerade närmare om upplägget för själva surprisen. Claes hade planerat allt in i minsta detalj... nåja... det var säkert så innan han hittade fram till bubblet vid fördrinksbordet. Douglas var på väg hem från en "tjänsteresa" och väntades hem när som helst. Vi fick partyhattar och flärpar att blåsa i när han stegade in i salen. Allt släktes ner och vi väntade med spänning. Nathalie skulle leda in den intet ont anande Douglas i salen och vi skulle flärpa och hojta surprise!

Allt går inte riktigt som tänkt, men det var heller inte speciellt väntat då de flesta redan fattat att Claes varit lite för glad i hatten den senaste tiden *lol* Men när väl förrättat värv var det dags för lite presentöppning och allehanda underhållning av en trubadur vid namn Simon. Förrätt serverades och festligheterna kom igång på riktigt. Det händer en herrans massa som är för mycket för att skriva om här, med respekt för de inblandade.

För er som inte redan listat ut så är allt det här ett påhitt, en teater spelad av Spegelteatern. Min far fyller nämligen 65år och ville fira lite speciellt och på familjeknasigt vis "busa och luras" lite. Tidigt i september fick jag och min syster med respektive en order som löd något i stil med " Den 7/11 ser ni till att vara lediga och att lämna bort barnen så ses vi i Eskilstuna klockan 1200, frågor på det? Försent!" Alla typer av motfrågor för att försöka lista ut vad som komma skulle möttes med samma något arroganta svar "vi ses i Eskilstuna klockan tolv nollnoll" Klart som faan man blir både nyfiken och frustrerad över att inte veta vad som skall hittas på, vilka kläder man ska packa eller om det är något annat, typ vaccinationer, som behöver fixas till.

Nåväl, det var bara till att byta runt på jobbet och se till att man blev ledig. Barnen fick flytta ut till svärmor och svärfar, vilket ingen av de inblandade parter verkade ha några som helst invändningar mot. På fredagen bar det av och det föll sig inte bättre än att vi strålade samman med mina föräldrar och min syster med "gubbe" strax efter Linköping. Där passade vi på att ta en liten kaffepaus i Norsholm (ett litet sunkigt ställe bredvid Statoil) och då kläcker min kära mor "Jahadu Jon, du kan väl tala om vart vi ska då" WTF! Frugan blänger med onda ögat på mig och tror helt plötsligt att jag var involverad i det hela. Det varken är eller var jag. Grejen är den att jag hade några tidiga teorier om vad man skulle kunna göra i Eskilstuna med omnejd. Jag hade spenderat någon lugn natt på jobbet och googlat som en besatt och listat ut att just det datumet gavs Herrgårdsmord på Sundbyholms Slott, ett event i bästa Cluedostil. Klart vi var ju inte säkra men uppenbarligen hade jag rätt.

Väl  framme vid Sundbyholms Slott checkar vi in får nycklar och en liten korg med bubbel och någon chokladbit. Liten paus bjuds innan det är dags att göra sig i ordning för massagen. En genomgående skön upplevelse. Dock smärtade mina muskler, ja du läste rätt, jag har faktiskt sådana även om det kan verka lite otroligt. Dessutom hittade massören muskler jag inte trodde fanns. Efter att alla fått sin beskärda del av smärtande muskelpaket mummade vi upp oss och samlades en stund hos mig och frugan för att inmundiga den fådda skumpan. Vid öppnandet av flaskan visade det sig att min käre far hade varit framme och jonglerat med den och jag höll på att skjuta pannan av mig. Dock missade projektilen min hjässa men markerade sin styrka med en ordentlig smäll i taket. Stämningen blev om möjligt ännu mer uppsluppen och diverse skämt om dåligt handhavande av tryckkärl haglade genom luften. Syskonen med sällskap lämnade över pappas present i form av en flaska Mackmyra. Min far blev glad och nästan lite rörd, kul när man träffar rätt med en present.

Vi drog oss mot slottet och resten är egentligen ren historia. På det hela taget var det här verkligen en händelse som jag inte skulle vilja missa, mycket trevligt måste jag säga. Maten vid sittningen var bra och drycken god. För er som fortfarande inte fattar riktigt hur själva middagen var så kan man närmas jämföra den med en sittning med konstant underhållning.

När vi dagen efter inmundigat en stadig frukost i slottets källarvalv som tidigare tjänstgjort som fängelsehåla, checkade vi ut och sällskapet splittrades. Mor o Far, syster med sambo reste med en bil hem till ostkusten medans jag och frugan åkte för att hälsa på hennes bror. Där fanns ju nämligen det senaste tillskottet till släkten, en liten kille som trotts sin ringa storlek redan hunnit med en hiskelig massa äventyr. Han fick för sig att mammas mage var inte fullt lika intressant som världen utanför. Han tog fart och ville ut redan i v32. Många timmar spenderades på sjukhus och nu är han hemma och är pigg som få. Trevlig liten krabat, inte alls så högljudd som de egenproducerade barnen. Men om jag inte är helt tappad så var inte våra barn speciellt högljudda i början. Det kommer var så säker...

Svågern tyckte nog att frugan skulle få gulla mest med krabaten så han introducerade sitt Guitar Hero och så var jag låst. Aldrig tidigare har jag insett hur jävla svårt det är att hänga på i Raining Blood, Kerry King är jävulskt flink i fingrarna.  

Efter kramp i fingrarna startade vi resan hemåt med en kaffepaus på Scandic Norrköping Nord. Heja vad positivt överraskade vi blev av på lokaliteter och personal. Då blir man faktiskt lite stolt över att jobba i kedjan.

Den här dagen har varit något ända in i hästväg. Den rivstartar med att den minsta, A vaknar och studsar upp som en möbelfjäder klockan strax innan 0700 med en feber som närmar sig 40° C. Den äldre, E vaknar något senare och är lite i spralligaste laget, vilket straffar sig ganska omgående. Han halkar, faller och likt en bäver sätter han framtänderna rätt i en trästol. Med ett illvrål värdigt en b-skräckfilm möter han mig i hallen och blodet formligen rinner ur munnen. Första tanken är bara att han bitit sig i läppen. Vid lite närmare undersökning visar det sig att det inte bara är läppen som fått sig en smäll, en av framtänderna saknas och mot mig gapar bara ett köttigt, blodigt hål. När vi väl konstaterat faktum att en det här är nog värre en förväntat letar vi efter tanden på golvet. Den hittar vi inte, men däremot ser vi spåret i stolen efter tanden. Efter mycket tröstande och en snabbfrukost för oss med hel gom bär det av till tandläkaren som konstaterar att mjölktanden är uppkörd I höjd med den permanenta som någon gång i framtiden skall titta fram.

E gör en fantastisk insats och lyder tandläkarens minsta vink och låter henne pilla och känna i och runt hålet. Läppen har han nästan bitit igenom och flera tandläkare rådgör huruvida man ska behöva plocka fram sutursetet och sätta ett stygn. Beslutet blir som tur är nej, det behövs inte. i det akuta skedet gör man inget åt tanden utan man förutsätter att den med hjälp av tyngdlagen kommer att komma ner ur sitt gömsle och så hoppas man att den permanenta inte tagit allt för mycket skada. Det vet man dock inte förrän den i sin tur kommer fram. Att E borde ha ont förstår de flesta, men jag tror inte att han själv förstår det. Hans smärttröskel är oroande hög. Visst han har lite ont men inte I närheten av vad jag tror att man borde. På det hela taget är jag grymt imponerad över med vilket jämnmod han tar det hela. Vad som oroar mest är att han inte ska kunna äta lördagsgodis till helgen. Här snackar vi stoora problem ;)

Dagen som skulle varit lite lugn och sansad fick ett helt annat mönster, men nu är den över och jag hoppas verkligen på en lugnare dag I morgon.

Nu är det fredag morgon och helgen står och paniskt bankar på dörren. För min del är det faktiskt också helg (det är inte alltid min helg infaller och stämmer med alla andras). Jag soch familjen ska fira helgen med att åka till kungliga Hufvudstaden för att träffa vänner och sörpla kräftor och kanske få mig en och annan snaps till livs. Vi kommer att bo på Scandic Infra City. Hotellet har Scandinaviens största tropiska innomhusträdgård i vilken restaurangen är belägen. Jag tror grabbarna kommer att gilla det skarpt. Jag hoppas nu på bra väderlek för både bilköra och kräftlekar.

Blippeti-blipp… sprak… over and out

... Varför i hela friden ska det vara så tungt att säga "hejdå, vi syns och hörs"? Jag vet, frugan vet, de vet att ingen kommer att glömma. Laura och Henrik har varit våra tillfälliga grannar i 4 månader och ingen hade väl trott eller ens vågat hoppas på att det skulle säga klick så ända in i vassen. Den här sommaren har varit helt fantastisk. Vi har fått nya vänner för livet. Nu är det så olyckligt att de bor på andra sidan atlanten, närmare bestämt i Orlando, USA. Tillsammans har de en son som är lite dryga 2 år som på väldigt kort tid blivit som en extra bror för mina två barn. Frugan har i Laura hittat en storasyster. Alla är vi förvånade över hur nära vänner vi har blivit på så ofantligt kort tid. Vi har bara kallt konstaterat att "så är det". Allt verkar ha stämt emellan oss.

Nu har de då rest tillbaka till sina "riktiga liv" over there. F**k att det ska vara så knäckande dyrt att ta flyget över med familjen. En snabbkoll visar att det skulle tömma lädret på närmare 30.000 SEK för att få flyga tur och retur. De bor tydligen helt perfekt. Nära till Disney World, nära till Cape Canaveral och en massa annat skoj. Jaja, det är väl bara att konstatera att det är så och så får man ställa hoppet till fru Fortuna. Tills vidare får jag får helt enkelt sätta mig in i hur Skype fungerar. Vi vet dock att vi kommer att träffas, då de åker hem till Sverige nästan två gånger om året för att träffa pappans föräldrar i Rättvik. Det gäller bara att samköra ledigheter för oss och ett familjerum på närmsta Scandic. Vår äldsta son sa flera gånger idag att "jag kommer sakna er" och det är precis vad vi vuxna också känner. Men tid kommer och vi kommer att ses igen, vilket känns som en lättnad i det hela. Vi säger ju bara hejdå så länge, "we will meet again!"