jonsters tittut

Fredag kväll och lussevaka... Fullt på stan med både pruttfulla juniorer och dyngraka seniorer och jag ska jobba. Natten började med en rivstart. Jag kliver av bussen och kliver rätt in i en grov misshandel. Två killar hoppar ut från O´learys och hoppar på en annan kille. Ett par svingar i luften och några träffar, killen åker i backen och innan han har studsat klart kommer sparken mot huvudet. Det är oklart om sparken verkligen träffar huvudet eller "bara" mot överkroppen. Vid det här laget är det så mycket folk som reagerar, däribland jag själv, att förövarna helt sonika slutar upp och hoppar tillbaka in på krogen. Var krogvakterna var just vid det här tillfället lämnar en del att önska eller fundera över. Kvar på backen ligger offret till synes livlöst och jag med några fler störtar fram för att försöka hjälpa till. Någon tar upp telefonen och jag tar plats vid huvudändan och vi gör vad vi kan för att styra upp situationen. Killen blöder kraftigt ur bakhuvudet och är medvetslös. Den här gången har killen tur och vi är ett flertal nyktra och sjukvårdskunniga på plats.

Det är ganska intressant hur reptilhjärnan slår till och gammal inövad kunskap bara bubblar upp till ytan igen. Det är nu man inser hur fantastisk bra tiden i Röda Korsets Första Hjälpengrupp varit. Att man dessutom spätt på den sjukvårdkunskapen med både militärtjänst och egentintresse gjorde saken inte ett dugg sämre. Skulle jag nu hamna i samma situation hoppas jag verkligen att gatan kryllar av rådiga, kunniga och inte minst hjälpsamma människor.
 

I samband med att ambulansen kommer hastande kommer också polisen farandes. En polisman kommer fram, kollar läget och frågar om någon sett vad som hände. Vi är några som svarar jakande på frågan och jag får följdfrågan om jag skulle kunna peka ut förövaren. Mitt svar blir något svävande att jag antagligen skulle kunna peka ut honom just nu, men troligtvis inte i morgon. Allt gick så fort och jag hade fokus inställt på offret redan då. Polisen ber mig att gå förbi polisbilen och titta in genom den öppna dörren in i baksätet. Där hade man redan, med hjälp av krogvakter och gäster fångar in en misstänkt. "gå förbi och se om du känner igen honom" Visst var det en av killarna jag sett attackera förrut. Jag får lämna lite uppgifter till polisen och samtidigt hör jag att det finns flera vittnen som sett och haft sitt fokus på förövaren och kunde till och med peka ut honom med namn. Med det i ryggen tror och hoppas jag inte att jag kommer att bli kallad till någon rättegång som vittne. Jag kan tycka att mitt vittnesmål är alldeles för svagt.

Med en adrenalinkick i kroppen kom jag nästan en halvtimme försent till jobbet, men mina kollegor var dess bättre mycket förstående till min sena ankomst. Jag fick slänga mina underbart sköna och lagom slitna skinnhandskar, då de var helt fulla med blod. Det innebär att min önskelista till jultomten utökas med just ett par sköns skivhandskar. När jag sedan på jobbet fick lite tid att reflektera över det inträffade inser jag att samtalet som kom från platsen är något jag kommer att få uppleva mången gång på nästa arbetsplats, fast då från andra sidan som mottagare. Jag funderar över om man får samma adrenalinpåslag från den sidan som man får när man är ute på plats? Kanske är det så att man till en början får påslaget, men att man efter hand vänjer sig och lär sig hantera det på ett helt annat sätt. Jag tror inte man ska säga att man blir avtrubbad, då jag tror att det skulle vara en fantastiskt dålig egenskap som larmoperatör. Visst kanske autopiloten slår till och saker bara händer, men det kallas då erfarenhet.