jonsters tittut

Så sitter jag här i gamla hederliga Oskarshamn och jäser. Familjen åkte hit för att fira julafton nummer två och äta ännu mer julmat. Julmat blev det och i mängder, precis som med julklappar. Det blev mängder av små och stora paket till ungarna. På sätt och vis känns det lite tomt att ha gjort dealen att vi vuxna inte ska köpa klappar till varandra, men man fick sno åt sig en och annan klapp från barnen och "hjälpa" dem att öppna ;)

Resan från Jönkeboda gick på förmiddagen den 26e strax efter att jag kommit hem från jobbet. Jag körde en liten bit men insåg, klok som jag är, att det inte var läge att köra efter en hel natts jobb. Frugan tog över och tog oss över till kusten både snabbt och säkert. En annan tog plats i baksätet mellan barnen för att hålla i sär dem något, somnade som en gris och vaknade straxt innan ankomst. Kaffet somnade jag ifrån, men sömnen gjorde gott i min trötta lekamen. Senare under eftermiddagen bjöds det på julbord av klass. Efterår komm timmen då det fullkomligen östes på paket över barnen.

Nu sitter jag här tidigt söndag kväll och hör hur det grymtas om att en wisky kanske vore gott. Jag tjoar instämmande och slutar omedel bums att blogga. Jag vet att det vankas ett provsmak av Mackmyra första tappningen. Återkommer med utlåtande.

Over and out.

"Underbart är kort" - det är vad jag känner nu. Jag har jobbat två nätter här och det är två för mycket. Det är helt fantastiskt vad fel det känns att sitta på just fel hotell. Inget fungerar som det ska, vare sig larmtelefon, nattelefon eller kaffemaskinen. Att kaffemaskinen inte fungerar är i sig inget under, då jag inte är faan till att hitta nyckeln för att köra rengöringsprogrammet. Så nu är den helt igenbekad och inte alls lämplig att hämta kaffe ur. Jag har vänt upp och ner på hela recpetionen utan att hitta nyckeln och misstänker starkt att flummnattisen innan mig har den liggandes i en ficka nära pungen. Det är å andra sidan inget större problem för mig då jag sett till att fixa en termos kaffe som likt en gammal vän håller mig sällskap i natten.

Problem som sådana uppkommer egentligen bara av en enda anledning. Det är rätt personla som jobbar på fel hotell. vi är vana vid att saker och ting fungerar. Nu kommer vi till ett hotell som vi inte känner. Det hade varit bättre att man hade haft vårat hotell öppen över jul och nyår i stället för att stänga ner och flytta personlane. Men, men det är tankar och ideer som jag inte har mandat att vare sig tänka eller yppa. Fuck it... jag gör det ändå och det vet ledningen om *muwaha*

Det är nu jag förstår varför jag för drygt 5 år sedan sökte mig bort från det här hotellet till förmån för det mer centralt belägna. Spontant känner jag att där är det lite ordning på prylarna. Det finns en struktur för var nycklar finns dessutom finns det reservnycklar som alla vet om. För visst händer det att en nyckel kan få åka runt I fickan lite för länge för att sedan glömmas bort och återupptäckas först när man behöver den nästa gång. När det väl händer är räddningen inte längre bort än nyckelskåpet.

Jaja, nu har jag checkat in ett gäng fem-i-två-ragg som har varit tvungna att ta en dyr taxi för att komma ut hit. Det blir med andra ord lite dyrare mys än vanligt pfff. Minst en av grabbarna som kom känner jag igen från city, där han har för ovana att glida in runt halvtrehugget med ett nytt gnoe vid sin sida varje gång. En liten stekare som inte har vett att skämmas det minsta över vad hans beteende. Det enda som jag finner positivt med honom är dock att han vanligtvis tipsar en del.
hahaha... det är inte sant - jo det är det faktiskt. En av fem-i-två-raggen kom redan tillbaka och ville ha en taxi. Det tog inte mer än kanske 20 minuter. Återigen kanske devisen  "underbart är kort" passar.

Så sitter man då här på självaste julaftons natt och gör i stort sett inte ett skapandes skit på mosebacke. Majk och Bast sitter och inmundigar dryckjom och ordbajsar. Själv sitter jag I repan och har tittar på familjen Teutul och deras förehavanden I O.C Choppers. Det är inget jag föredrar att göra en afton som denna. Jag vore hellre hemma med min familj, men idiotsnäll (för mycket pepparkakor) som jag är gick jag med på att jobba någon natt under julen. Faan det ångrar jag bittert just nu. Sitta här på "fel hotell", yra runt och inte hitta ett skit. När man dessutom måste komma hit och städa upp efter andra inkompetenta nattisar som inte gör vad de borde gör inte saken ett dugg bättre. Blä!

Jag jobbar ytterligare en natt sedan bär det som sagt av till Oskessamn för lite samkväm med min mor och far. Det är inte utan att man längtar lite hem till byn.

Så har det återigen knölats in en gran som står så grön och grann (INTE) i stugan... Det smärtar mig att behöva erkänna att granen är inte alls grann det här året. Jag har nedprioriterat granen så till den milda grad att resultatet blev så fult att till och med gamla pendelklockan stannade i ren och skär förskräckelse.  Jag brukar vara så där lite dryg och kommentera andras granar som kan tyckas skeva eller se ut som ett silleben. Nu är det jag som står där med hundhuvudet (eller ska man säga grishuvudet så här till jul?). Nåja, vi HAR en gran och den fyller sin funktion - det luktar gran på riktigt. I ett desperat försök att göra den någon som helst rättvisa införskaffades ett splitter nytt pyntkit och med det pyntades granen i vad Bengt Grive skulle ha kallat för isblått.

Nu är det dan före dan sedan ett par minuter och jag  känner inte alls att jag på något sätt är redo för julen, hoppas den är redo för mig - here I am, entertain me!

Julaftonsnatt och juldagsnatt (en dagnatt måste vara spetziell) ska jag spendera på det fascionabla SH Elmia. När de nätterna är avklarade ska det åkas över till rätt sida Sverige, nämligen ostkusten för ytterligare ett julfirande. Då är det mina "päron" som står för kalaset och det ser jag fram emot. Mamma, har du gjort de däringa små goda kroppkakorna?

... kvar

Fredag kväll och lussevaka... Fullt på stan med både pruttfulla juniorer och dyngraka seniorer och jag ska jobba. Natten började med en rivstart. Jag kliver av bussen och kliver rätt in i en grov misshandel. Två killar hoppar ut från O´learys och hoppar på en annan kille. Ett par svingar i luften och några träffar, killen åker i backen och innan han har studsat klart kommer sparken mot huvudet. Det är oklart om sparken verkligen träffar huvudet eller "bara" mot överkroppen. Vid det här laget är det så mycket folk som reagerar, däribland jag själv, att förövarna helt sonika slutar upp och hoppar tillbaka in på krogen. Var krogvakterna var just vid det här tillfället lämnar en del att önska eller fundera över. Kvar på backen ligger offret till synes livlöst och jag med några fler störtar fram för att försöka hjälpa till. Någon tar upp telefonen och jag tar plats vid huvudändan och vi gör vad vi kan för att styra upp situationen. Killen blöder kraftigt ur bakhuvudet och är medvetslös. Den här gången har killen tur och vi är ett flertal nyktra och sjukvårdskunniga på plats.

Det är ganska intressant hur reptilhjärnan slår till och gammal inövad kunskap bara bubblar upp till ytan igen. Det är nu man inser hur fantastisk bra tiden i Röda Korsets Första Hjälpengrupp varit. Att man dessutom spätt på den sjukvårdkunskapen med både militärtjänst och egentintresse gjorde saken inte ett dugg sämre. Skulle jag nu hamna i samma situation hoppas jag verkligen att gatan kryllar av rådiga, kunniga och inte minst hjälpsamma människor.
 

I samband med att ambulansen kommer hastande kommer också polisen farandes. En polisman kommer fram, kollar läget och frågar om någon sett vad som hände. Vi är några som svarar jakande på frågan och jag får följdfrågan om jag skulle kunna peka ut förövaren. Mitt svar blir något svävande att jag antagligen skulle kunna peka ut honom just nu, men troligtvis inte i morgon. Allt gick så fort och jag hade fokus inställt på offret redan då. Polisen ber mig att gå förbi polisbilen och titta in genom den öppna dörren in i baksätet. Där hade man redan, med hjälp av krogvakter och gäster fångar in en misstänkt. "gå förbi och se om du känner igen honom" Visst var det en av killarna jag sett attackera förrut. Jag får lämna lite uppgifter till polisen och samtidigt hör jag att det finns flera vittnen som sett och haft sitt fokus på förövaren och kunde till och med peka ut honom med namn. Med det i ryggen tror och hoppas jag inte att jag kommer att bli kallad till någon rättegång som vittne. Jag kan tycka att mitt vittnesmål är alldeles för svagt.

Med en adrenalinkick i kroppen kom jag nästan en halvtimme försent till jobbet, men mina kollegor var dess bättre mycket förstående till min sena ankomst. Jag fick slänga mina underbart sköna och lagom slitna skinnhandskar, då de var helt fulla med blod. Det innebär att min önskelista till jultomten utökas med just ett par sköns skivhandskar. När jag sedan på jobbet fick lite tid att reflektera över det inträffade inser jag att samtalet som kom från platsen är något jag kommer att få uppleva mången gång på nästa arbetsplats, fast då från andra sidan som mottagare. Jag funderar över om man får samma adrenalinpåslag från den sidan som man får när man är ute på plats? Kanske är det så att man till en början får påslaget, men att man efter hand vänjer sig och lär sig hantera det på ett helt annat sätt. Jag tror inte man ska säga att man blir avtrubbad, då jag tror att det skulle vara en fantastiskt dålig egenskap som larmoperatör. Visst kanske autopiloten slår till och saker bara händer, men det kallas då erfarenhet.

Fredag och slutet på veckan för normala yrkesarbetande. För oss som jobbar med service stämmer inte alltid gängse tidsindelning. Den här helgen har jag förvisso ledigt precis som alla andra med arbetstider som stämmer överens med något så fånigt som "kontorstid". Vem faan kom på att "kontorstid" skulle vara den tid då alla normala samhällsfunktioner skulle hålla öppet? Kontorstid är för mig inget annat är "sovtid".

Den här fredagen innebär att jag ska ta mig till en av de stora tyska elektronikkedjorna och se hur servicen fungerar. Ja, jag är en "Mystery Shoper" hur coolt som helst. Det är som att vara en hemlig agent på precis lika hemligt uppdrag... hahaha.

När det är avklarat ska jag ta mig till Elmia och hälla i mig lite "humle, malt, jäst och vatten" Den aktiviteten är bara till för att mjuka upp lederna inför nästa. Vi ska sedan gå och kasta svarta klot på vita, intet ont anande käglor. Vad kvällen sedan har hittat på vet ingen annan än han som hittar på. Vad som är lite fånigt här är att någon har bokat bowlingen på en arena som alldeles nyss bytt ägare och därför helt saknar alkoholtillstånd. Den sedvanliga ölbowlingen blev helt plötsligt helt torrskodd. Det för i sin tur med sig att man får stresskröka som en idiot innan så man är mjuk i lederna genom bowlingen. Risken finns dock här att någon eller några kanske stressar för mycket och blir för mjuka i lederna redan i förtid. Vi som förhoppningsvis klarar av det börjar stelna till under bowlingen och måste sedan störta mot närmsta vattenhål och tanka på igen. Den här kvällen kan gå till historieböckerna på fler än ett sätt. Jag lovar att försöka återkomma med någon form av bildbevis.