jonsters tittut

... Här skaffar man sig en blogg och så skriver man inte in den. - jaja, jag ska bättre mig. Jag lovar.

Det har hänt väldigt mycket i mitt lilla liv. Jag har börjat mitt nya jobb som larmoperatör. Det innebär att jag måste plugga en hiskelig massa. Upplärningen/utbildningen förväntas ta ca 14-15 veckor och av de veckorna så är 3 veckor förlagda till Uppsala. Den första veckan i Uppsala är avklarad med en helt kokt hjärna som resultat. Dock fick jag möjlighet att få uppleva saker som inte är var man (eller kvinna för den delen) förunnat. Jag har provat på rökdykning och vara instängd i en helt övertänd kontainer. Att eld var vackert det visste jag redan, men när rökgaserna precis är på väg att antändas så måste jag erkänna att det var helt fantastiskt vackert. Varmt? - Javisst var det varmt (man kan nog använda sig av klyschan "varm som i helvete"), närmare bestämt ca 800 °C någon decimeter ovanför hjälmduken. Coolt? - Nått ända in i hästväg!

Jag lämnade en liten familj på Scandic men känner nog att jag hittat ytterligare en liten familj igen. Jag tror nog att jag kommer att trivas som en liten guldfisk i sin lilla skål. Förresten trivs guldfiskar i en liten skål? Äh, jag trivs hur som helst riktigt bra. Lite ovant är det dock att jobba under tider då man tidigare bara sovit, men det går nog att vänja sig.

Den här veckan har övriga familjen varit till fjällen och firat svärfars 60-årsdag. Jag kunde tyvärr inte följa med då jag är mitt i upplärningen... *sucka* Det är å andra sidan ganska skönt att känna att man saknar familjen. Jag tror att det är viktigt att få känna saknad, så man inte bara tar allt och alla för givet. Men nu gör det inget om de kommer hem.

Nästa helg bär det av till Stockholm och dop av barnens senast tillkomna kusin. Vi åker upp på fredagen och kommer att övernatta på Scandic Skogshöjd i Södertälje, jag förutsätter att det kommer till att bli en upliving.

... kvar

I dag har jag varit och hälsat på min blivande arbetsplats, passade på att beställa lite uniformspersedlar så att de finns på plats när jag börjar. Jag fick dessutom möjlighet att sitta lite vid sidan om och lyssna på samtalen som kommer in. Det första jag slås av är att den större delen av samtalen till 112 är så kallade "tysta samtal" d.v.s. ingen i andra änden. Oftast beror det på att man av misstag ringer upp larmnumret på mobiltelefonen i fickan. Det finns idag ingen telefon som går att låsa just den knappkombinationen, även om den är knapplåst. Det innebär att alla telefoner som inte har lucka för knappsatsen ger en möjlighet för vem som helst att spä på den statistiken. Nu när jag blivit varse det här "problemet" kan jag tycka att det vore en smal sak för konstruktörerna att lägga in en möjlighet att spärra/låsa även den funktionen.

En annan sak som slog mig var att det var ett "skönt gäng" som satt där. Min spontana reaktion är att jag definitivt kommer att trivas i operatörsrummet. Jag börjar för visso inte förrän den 12e januari, men kommer ha möjlighet att titta förbi och hälsa på blivande kollegor ett par gånger till. Den snabbtänkte har redan listat ut att jag kommer vara kvar på hotellet året ut. Det är ganska skönt att ha lite tid på sig att "jobba ut sig" från arbetet som jag nu haft i dryga 7 år.

... Jag har nu kommit förbi tre av fem möjliga hinder för att komma från mitt nuvarande jobb. Vi är nu inte fler än 4 stycken kvar i rekryteringsracet. Hur många som ansökt vet jag inte, men efter första gallringen var vi inte fler än tolv och nu har man alltså gallrat bort 8 som av olika anledningar inte höll måttet. På tisdag förmiddag ska jag utsättas för ett så kallat stresstes eller som det egentligen är ett test på simultankapacitet, man vill se hur bra jag är på att hålla många bollar i luften. Jag förväntar mig ett svårt test, men känner mig ändå ganska säker på att jag kommer att klara det galant.

För var gång man gallrar och jag går vidare känner jag mig allt mer säker på att jag ska byta jobb.

Jag vet att det samtidigt är mycket farligt att bygga luftslott på förhoppningar. Ju mer man förväntar sig en sak desto mer besviken blir man när det går i stöpet. Men WTF sådan är jag och det är bara att tugga i sig. Jag misstänker att jag i slutet av nästa vecka vet huruvida jag får tjänsten eller inte.

over and out

Nu har det hänt igen - en olycka som är orsakad av en gamling bakom ratten. Är det inte dags att införa en övre åldersgräns? Det kan inte vara en gamlings rättighet att få köra ihjäl andra. I dag har man läkarkontroller av buss- och lastbilsförare vid 45 års ålder. I Sverige hittar man i genomsnitt en chaufför med medicinska hinder för bilkörning på tusen kontroller. Tänk så bra om man kunde ställa motsvarande krav även på pensionärer. Visst det finnas pensionärer som kör bra och klarar sig lika bra I trafiken som "normaltrafikanten", men ju äldre man blir desto mer frekvent blir också sjukdommar som är direkt hemmande I trafiken. Med återkommande hälsokontroller större möjligheter att dra in körkort skulle man få bort många trafikfarliga pensionärer. Som tack för kaffet kan man istället erbjuda dem som får kortet indraget fri kollektivtrafik.

Det lipas oftast om att det är ungdommar som är trafikfarliga med sitt övermod och sin tendens att köra fort, men ett russin i trafiken är minst lika farligt.

Tja, här sitter man på jobbet och fryser som en hund. Har en timma kvar till hemgång och känner mig som ett överkört bananskal. "vem faan kör ångvält mitt i natten?" Runt  03.00 började jag frysa och inte alls må tårta. Ett tag trodde jag att jag ätit något skumt då jag kände mig lite skum i magen. Nu har jag dock funderingar på om jag bara fått någon annan slags influensa (värker i lederna). Det här har jag definitivt inte tid med, fredag morgon och som grädde på moset är det en ledig helg. *faan* Tanken var att jag skulle ta mig till Stockholm och hälsa på en väldigt god vän (som jag saknar fikastunder med varje dag) Just nu är odsen väldigt höga på att jag kommer iväg. *Den som lever får se* Näe nu vill jag bara hem och få en kram av fru och barn för att sedan krypa ihop i fosterställning under täcket och tycka lite synd om mig själv...

Har jag dessutom lite tur så kommer brevbäraren varit förbi, lagom till jag vaknar,  med ett litet paket laddat med "Death Magnetic" hoppas hoppas.

Ja, då har man brottats med allt från gubbar till småkillar som ofta är helt bortsupna och inte hittar varken ut eller in. Givetvis måste jag ta reda på vad som lockar alla dessa mer eller mindre djupsinniga att komma till Jönkeboda. Den gemensamma nämnaren för alla dessa är Lastbilar och allt som har med det att göra. Jag kom över två biljetter och tog med mig frugan och telningarna för att se på spektaklet.

Jag är ingen duvunge när det gäller mässor, utan jag har genom åren besökt allt från bilmässor till mässor för mekaniskt underhåll. Elmia Lastbil var dock något helt nytt för min del. På samtliga tidigare mässor jag besökt har man utan större problem kunnat förse sig med lite öl och kanske med lite tur en stänkare därutöver. Det brukar inte vara något direkt fylleslag, utan man blir bjuden på lite öl I en monter och så pratar man kanske lite jobb. Vill man ha större mängder alkohol finns det serveringar med möjligheter. Lastbilsmässan däremot, där sups det hejdlöst. Det första som möter mig när jag kommer in bland utställare är att en ordentligt överförfriskad man I 160-kilosklassen helt sonika vobblar in I en pyramid av jeepdunkar I papp, allt detta följs av ett allmänt jubel och ingen höjer nämnvärt på ögonbrynen. Flertalet besökare går ogenerat och sörplar på sina burkar köpta för en billig penning I annat land. Går man sedan ut och tittar på de utställda lastbilarna vilka står där och blänker som vore de av ädelstenar. Även här finns en liten baksida. Råfyllan! Mellan dessa ädelstenar till truckar står, sitter eller ligger man ner och formligen hälller I sig sprit som om de var kameler I öknen.

Nu är det inte så att jag störs av att folk är packade, jag jobbar ständigt I deras sällskap. Det som förvånar mig är att arrangören inte har bättre koll på vad alkohollagen och deras serveringstillstånd säger. De kanske I det här läget har koll, men skiter högaktningsfullt I att efterleva regler. Roligt är dessutom att när man går på "Blåljusmässan" och packade drönare vobblar med sina burkar bland poliser som är både civila och uniformerade. Jag kan bara sammanfatta det hela med att hela mässan är lite vilda västern...

... Det har varit en tung helg för min stackars lever, men den lever och hälsar...

Helgen börjar med fredag, som sig bör och med den en premiärkväll på en av stans nya inneställen. På något sätt så lyckas vi blåsa Benke Blysänke på två A5 stora biljetter. Kvällen förgylldes med en spelning av E.M.D. Småflickorna var som tokiga och det förvånar mig mycket att man inte fick se några svettiga stringtrosor slängas på scenen. Jag har svårt att rensa huvudet från intrycket att "det var det slampigaste jag sett på mycket, mycket länge" Natten avslutades med ett besök på "golden arches" för att sedan ta påsen och svulla i sig hemma hos Mad Majk. Framåt småtimmarna kommer man hem och kraschar och attacksover.

Helgen fortsätter med lördag (faan vilken överraskning) Lars Winnerbäck spelar i Husqvarna och jag har sedan tidigare köpt två biljetter till min kära lilla fru. Jag får turligt nog lite valuta för pengarna då jag får följa med. Kvällen rivstartar med en liten tur på cykel. Väl inne i parken slås man av den fantastiskt sköna stämningen, solen skiner och ölen flödar i därför avsedd boskapsfålla ;) När jag och frugan som bäst slödricker en kall kommer en jobbarkompis med sällskap instudsande. Här startar kvällen på riktigt. Vi blir allt eftersom fler och fler och på något besynnerligt sätt börjar ölen flöda även den här kvällen. Min lever jublar, allt eftersom ölen rinner ner så ordnar även den här kvällen till sig.

Miss Li, drar av ett par riktiga rökare och studsar runt på lilla scenen och alla börjar på allvar hitta möjligheter att på eget sätt hälla av sina påtäter. Framåt tjugo1snåret kommer Lasse med Hov in och hetsar igång med en av de bättre spelningar jag sett med just Lars. Vilken stämning, även om det inte bara är Lars förtjänst. Hela bandet sprudlar av spelglädje och med dem så är publikum en kokande kittel av kärlek och lycka. Tack för den Lasse! Ja, vi kommer ihåg dig då...

Nu är det söndag och med den slutet på ännu en helg. På torsdag börjar jag jobba igen... Repan skall återigen inredas och befästas av mig, Manöver! (och kvinna under) Torsdagsnatt förgylls av avresefest för lastbilsmässan http://www1.elmia.se/lastbil/ av tidigare erfarenheter så är det bara att förbereda sig på vad som komma skall... Länge leve träskor och väst! *ieuw*

Over and out.

Så var det söndag och slut på semestern? Nä, jag börjar inte jobba förrän torsdag den 21e. Vad får mig då att känna att semestern skulle vara slut? Jo, nu börjar allvaret för Albin, han ska skolas in på förskolan och så ska Edgar tillbaka till sin förskola - slut på eventuella sovmornar. (inte för att de varit alldeles överdrivet många) dessutom börjar frugan jobba igen efter en längre tids mammaledighet. Nu blir det till att se till att alla kommer i ordning på morgonen och kommer iväg. Första två veckorna har jag tagit pappadagar för att underlätta inskolningen, men sen... ja då ska allt klaffa på minuter, kanske till och med på sekunden. Vår familj skrider återigen in i en rutin (eller nått) där jag och frugan knappt träffas. Med lite pussel så träffar jag barnen.

Jag är just nu väldigt dubbel till att återgå till jobbet. Det är inte så att jag inte trivs med jobbet och arbetskamraterna, det är TIDEN!!! Faan man får helt fel rutiner gentemot övriga samhället. Det är skit att inte hinna träffa familjen och spendera den tid som man tränger. Jaja, det ger dock lite (med emfas på lite) pengar till brödfödan. Jag råkar ju faktiskt jobba i en bransch som har fruktansvärt svårt att betala för sig. Jag har efter nu sex års arbetande på samma företag precis passerat den lön jag hade när jag "rallade" kärnkraft 1997. Du läste rätt 1997, det är för söte Sören 11 år sedan. Bara att inse att vissa yrkesval ger pengar för mödan, andra inte...