jonsters tittut

Så var det dags igen. Aftonbladet skriver stooora rubriker (gammal skåpmat, det här är ingen ny företeelse utan funnits i 20-talet år) om hur synd det är om djuren. Visst är det i många fall synd om djuren och visst genomförs det i lika många fall helt horribla och onödiga försök, men i det här fallet är jag nog av den åsikten att det är mer eller mindre nödvändigt. Man lugnar och söver grisar för att sedan skjuta dem I bakbenet med finkalibriga militära vapen typ AK5 och Pistol 88 (Glock 17). För i helvete varför då!! Jo serru det är så att vår militära sjukvårdspersonal måste ha något att lära sig ställa i ordning. Varför använder man sig av grisar? Jo, grisar är väldigt lika människor rent anatomiskt och I vissa fall även till sättet.

Jag läste på någons annan blogg ett förslag om att man kunde söva och skjuta andra militärer i benet. Visst det är ett förslag, fast inte så genomtänkt. Grisarna avlivar man med en överdos narkos direkt injicerat i hjärtat. Allt är gjort på det mest "humana" - om man nu kan kalla någon djurhantering för human - sätt. Jag tror inte att man skulle tjäna ett skit på att avliva militärerna efter att man sytt i hop dem. Jag är av princip emot dödsstraff, men kan tänka mig vissa undantag. Män/kvinnor som på något sätt utnyttjat barn sexuellt eller kanske rätt och slätt våldtäktsmän/kvinnor vore ett utmärkt offer att testa sy- och skärteknik på.

På det hela taget är det väl absolut ingeting att uppröras över...  Vad man kanske kan uppröras lite eller kanske upprymmas över är att folk har sinnesnärvaro att kalla det hela för svinaktigt... hahaha

Motivation - vad är det?

Susning.nu förklarar det med " Motivation är en positiv och energigivande kraft, den höjer intensiteten och kreativiteten i våra handlingar.

Vår inställning är som ett binärt system; på eller av. Antingen är vi motiverade eller så är vi det inte. Vi kan välja mellan två lägen;"

Annelie Pompe skriver att

" Motivation är fysiologiskt sätt en kemisk process från kroppens belöningssystem. När det verkar som om aktiviteten ger något får vi mer motivation. I grunden handlar det om en vilja till förbättring eller förändring."

För tillfället känner jag mig oerhört omotiverad på jobbet, jag är verkligen less just nu. Det finns flera orsaker, men den största och antagligen avgörande är att jag just nu sjunger på sista versen. Jag slutar efter nyår. Bara tanken på att jag för tillfället "bara sitter av tiden" gör att jag har svårt att skapa ett positivt tänk. Visst jag gillar fortfarande mina kollegor, vilket gör att jag fortfarande vill gå till jobbet. Sen då? Visst jag gillar fortfarande att ta hand om gästerna. Sen då? Alla saker som tidigare skapade en positiv känsla och en vilja att gå till jobbet finns kvar, vad är då felet?

Den stora biten är nog den att jag på senare tid verkligen fått upp ögonen för hur fantastiskt lite tid jag egentligen har att spendera med min älskade familj. Som schemat nu är lagt har jag förvisso långa perioder med ledig tid, å andra sidan kommer baksidan med långa tider av jobb, jobb, jobb. Ett nattpass slår sönder mycket mer tid än man tror och det tar längre tid att ställa om till "ledig" än det tar för en som jobbar på andra sidan dygnet. Jag jobbar bara på tider då min familj ligger hemma och sover, efter det sover jag eller är mer eller mindre i koma när familjen är hemma och vaken. Den som inte jobbat natt kan nog egentligen inte riktigt sätta sig in i situationen.

En annan sida till denna känsla av total omotivation kan nog vara att jag verkligen längtar efter att få börja på nya arbetsplatsen. Tiden som är kvar verkar gå i slow motion.

Jag kommer inte att slippa nätterna helt på mitt nya jobb, men de blir långt mycket färre än det är nu. Första 15 veckorna är jag under utbildning och då blir det inte mycket nätter alls. Det kommer nog bli lite av en omställning att fatta att man ska jobba när alla andra gör det :D Jag har skrivit i ett tidigare inlägg att jag varit nere och hälsat på. Jag blev ganska snabbt på det klara med att nya kollegorna inte kommer vara sämre på något vis än de nuvarande.

När jag skulle skriva ut min uppsägning upplevde jag det oväntat svårt. Jag skulle säga upp mig från ett jobb/arbetsplats där jag verkligen trivs. Jag har jobbat här i drygt 7 år och det känns lite olustigt samtidigt som det är tillfredsställande att lämna stället. Jag kommer verkligen att sakna mina nuvarande kollegor, men det innebär för den skull inte att jag kommer att glida förbi och säga hej emellanåt. Vem vet, jag kanske till och med kommer att tycka att en hotellfrukost verkligen är lyx *skratt*

Den sista tiden på hotellet kommer dock att ha med sig en massa uppåt arrangemang. Vi ska bowla, vi ska SPAa och den årligen återkommande personalfesten kommer i januari. Festen är förvisso en vecka efter att jag slutat, men jag har redan förvissat mig om att jag får komma och kan därmed se det som att jag slutar med en "bang" Jag hoppas sannerligen att det blir kul. Det är få "arbetare" förunnat att få en sådan avslutningsfest... ;)

I dag har jag varit och hälsat på min blivande arbetsplats, passade på att beställa lite uniformspersedlar så att de finns på plats när jag börjar. Jag fick dessutom möjlighet att sitta lite vid sidan om och lyssna på samtalen som kommer in. Det första jag slås av är att den större delen av samtalen till 112 är så kallade "tysta samtal" d.v.s. ingen i andra änden. Oftast beror det på att man av misstag ringer upp larmnumret på mobiltelefonen i fickan. Det finns idag ingen telefon som går att låsa just den knappkombinationen, även om den är knapplåst. Det innebär att alla telefoner som inte har lucka för knappsatsen ger en möjlighet för vem som helst att spä på den statistiken. Nu när jag blivit varse det här "problemet" kan jag tycka att det vore en smal sak för konstruktörerna att lägga in en möjlighet att spärra/låsa även den funktionen.

En annan sak som slog mig var att det var ett "skönt gäng" som satt där. Min spontana reaktion är att jag definitivt kommer att trivas i operatörsrummet. Jag börjar för visso inte förrän den 12e januari, men kommer ha möjlighet att titta förbi och hälsa på blivande kollegor ett par gånger till. Den snabbtänkte har redan listat ut att jag kommer vara kvar på hotellet året ut. Det är ganska skönt att ha lite tid på sig att "jobba ut sig" från arbetet som jag nu haft i dryga 7 år.

Efter mycket om och men, hysch hysch bar det äntligen av mot Eskilstuna och helgens begivenheter. Vi var bjudna på kalas och inte vilket kalas som helst, utan ett surpriseparty till Douglas von Dreschows ära. Han fyllde nämligen 50 år i helgen. Vi var väl en sisådär 100 gäster som strålade samman vid hans gods på Sunbyholms Slott.

Det hela var påkommet och arrangerat av Douglas vän och juridiska ombud Claes. Med på noterna var givetvis Douglas unga och näpna fru Nathalie. Vi samlades alla för en fördrink och lite mingel i jaktsalen för att sedan sätta oss till bords i stora matsalen. Väl där började husfrun Birgit att berätta lite om historiken bakom Sunbyholms Slott, för oss som inte haft äran att vara där tidigare. Sedan stövlade Claes in och informerade närmare om upplägget för själva surprisen. Claes hade planerat allt in i minsta detalj... nåja... det var säkert så innan han hittade fram till bubblet vid fördrinksbordet. Douglas var på väg hem från en "tjänsteresa" och väntades hem när som helst. Vi fick partyhattar och flärpar att blåsa i när han stegade in i salen. Allt släktes ner och vi väntade med spänning. Nathalie skulle leda in den intet ont anande Douglas i salen och vi skulle flärpa och hojta surprise!

Allt går inte riktigt som tänkt, men det var heller inte speciellt väntat då de flesta redan fattat att Claes varit lite för glad i hatten den senaste tiden *lol* Men när väl förrättat värv var det dags för lite presentöppning och allehanda underhållning av en trubadur vid namn Simon. Förrätt serverades och festligheterna kom igång på riktigt. Det händer en herrans massa som är för mycket för att skriva om här, med respekt för de inblandade.

För er som inte redan listat ut så är allt det här ett påhitt, en teater spelad av Spegelteatern. Min far fyller nämligen 65år och ville fira lite speciellt och på familjeknasigt vis "busa och luras" lite. Tidigt i september fick jag och min syster med respektive en order som löd något i stil med " Den 7/11 ser ni till att vara lediga och att lämna bort barnen så ses vi i Eskilstuna klockan 1200, frågor på det? Försent!" Alla typer av motfrågor för att försöka lista ut vad som komma skulle möttes med samma något arroganta svar "vi ses i Eskilstuna klockan tolv nollnoll" Klart som faan man blir både nyfiken och frustrerad över att inte veta vad som skall hittas på, vilka kläder man ska packa eller om det är något annat, typ vaccinationer, som behöver fixas till.

Nåväl, det var bara till att byta runt på jobbet och se till att man blev ledig. Barnen fick flytta ut till svärmor och svärfar, vilket ingen av de inblandade parter verkade ha några som helst invändningar mot. På fredagen bar det av och det föll sig inte bättre än att vi strålade samman med mina föräldrar och min syster med "gubbe" strax efter Linköping. Där passade vi på att ta en liten kaffepaus i Norsholm (ett litet sunkigt ställe bredvid Statoil) och då kläcker min kära mor "Jahadu Jon, du kan väl tala om vart vi ska då" WTF! Frugan blänger med onda ögat på mig och tror helt plötsligt att jag var involverad i det hela. Det varken är eller var jag. Grejen är den att jag hade några tidiga teorier om vad man skulle kunna göra i Eskilstuna med omnejd. Jag hade spenderat någon lugn natt på jobbet och googlat som en besatt och listat ut att just det datumet gavs Herrgårdsmord på Sundbyholms Slott, ett event i bästa Cluedostil. Klart vi var ju inte säkra men uppenbarligen hade jag rätt.

Väl  framme vid Sundbyholms Slott checkar vi in får nycklar och en liten korg med bubbel och någon chokladbit. Liten paus bjuds innan det är dags att göra sig i ordning för massagen. En genomgående skön upplevelse. Dock smärtade mina muskler, ja du läste rätt, jag har faktiskt sådana även om det kan verka lite otroligt. Dessutom hittade massören muskler jag inte trodde fanns. Efter att alla fått sin beskärda del av smärtande muskelpaket mummade vi upp oss och samlades en stund hos mig och frugan för att inmundiga den fådda skumpan. Vid öppnandet av flaskan visade det sig att min käre far hade varit framme och jonglerat med den och jag höll på att skjuta pannan av mig. Dock missade projektilen min hjässa men markerade sin styrka med en ordentlig smäll i taket. Stämningen blev om möjligt ännu mer uppsluppen och diverse skämt om dåligt handhavande av tryckkärl haglade genom luften. Syskonen med sällskap lämnade över pappas present i form av en flaska Mackmyra. Min far blev glad och nästan lite rörd, kul när man träffar rätt med en present.

Vi drog oss mot slottet och resten är egentligen ren historia. På det hela taget var det här verkligen en händelse som jag inte skulle vilja missa, mycket trevligt måste jag säga. Maten vid sittningen var bra och drycken god. För er som fortfarande inte fattar riktigt hur själva middagen var så kan man närmas jämföra den med en sittning med konstant underhållning.

När vi dagen efter inmundigat en stadig frukost i slottets källarvalv som tidigare tjänstgjort som fängelsehåla, checkade vi ut och sällskapet splittrades. Mor o Far, syster med sambo reste med en bil hem till ostkusten medans jag och frugan åkte för att hälsa på hennes bror. Där fanns ju nämligen det senaste tillskottet till släkten, en liten kille som trotts sin ringa storlek redan hunnit med en hiskelig massa äventyr. Han fick för sig att mammas mage var inte fullt lika intressant som världen utanför. Han tog fart och ville ut redan i v32. Många timmar spenderades på sjukhus och nu är han hemma och är pigg som få. Trevlig liten krabat, inte alls så högljudd som de egenproducerade barnen. Men om jag inte är helt tappad så var inte våra barn speciellt högljudda i början. Det kommer var så säker...

Svågern tyckte nog att frugan skulle få gulla mest med krabaten så han introducerade sitt Guitar Hero och så var jag låst. Aldrig tidigare har jag insett hur jävla svårt det är att hänga på i Raining Blood, Kerry King är jävulskt flink i fingrarna.  

Efter kramp i fingrarna startade vi resan hemåt med en kaffepaus på Scandic Norrköping Nord. Heja vad positivt överraskade vi blev av på lokaliteter och personal. Då blir man faktiskt lite stolt över att jobba i kedjan.

I Aftonbladet har jag kunnat se en massa små rutor som i det närmaste ser ut som om en mås skitit i tidningen. De är vad invigda kallar för en tagg. I samma press läser man emellanåt hur fantastiskt tufft och enkelt det är att tagga. Nu är det känt att jag inte är så stark i mitt sinne att jag kan stå emot mer eller mindre puckade tekniska lösningar. Jag måste helt enkelt testa. Här är resultatet.


För den nyfikna är det bara att sätta igång. För den som inte vet vad det här är utan också tycker att det ser ut som om en mås med dålig mage flugit förbi kan du följa länken, läs och häpna ;)

Tagga med mobilen
Skapa en egen tagg
Undrar du fortfarande vad faan det här är och har ytterligare frågor om tjänsten kan du kolla in Aftonbladets FAQ här